Med bärhinken i handen gick jag i den mjuka mossan på väg mot bilen. Då såg jag något mörkt röra sig vid foten av en stor tall. Storleken var som en mård men en svans viftade i varje  ände av djuret. Den ena svansen var kolsvart och lång. Jag smög försiktigt närmare men upptäcktes ändå. Det upprörda tjattrande ljudet kände jag igen. Det var en ekorre, men för lång och med en oformlig ansvällning runt halsen. Utan att djuret klättrade uppför trädstammen kom jag ändå närmare så att jag förstod vad jag såg. Ekorrmamman bar sin tunga unge i munnen och hade svårt att hålla den. Den brunsvarta ungen klamrade sig fast runt mammans hals och viftade med svansen. Till slut höll de ihop så att mamman kunde klättra upp mot den skyddande tallkronan. Flera gånger stannade ekorren och såg vad jag hade för mig. Jag gick vidare mot vägen och åkte hem. Hela tiden i bilen och också nu ser jag inom mig hur en ängslig mamma vill skydda sin unge.