Jag lägger håret som en solfjäder över gatan
fäller stenar ur ögonen i tystnaden.
Det här har du aldrig förstått:
Hur ensamheten blommar vildsint ur min kropp.

Det är en trädgård som jag bär
och ibland tar du dina omvägar där.
Över dig kupar himlen sin molnfyllda hand.
Du kommer aldrig att komma fram.

Mot bröstkorgen dunsar nattflyn
som om jag vore uppfylld av sommarskyn.
Men det är hösten de bär
hit på tunna vingar.

Det bästa stället att gömma sig
är alldeles nära mig.
Vi tar upp hål i och kryper in
som sniglar i varandras skinn.