Publicerad 2013-10-25 20:13 av Peter Boström
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Peter Boström med Poeter.se id #40065 innehar upphovsrätten
Hopplösheten
Jag satt på min vanliga plats,
himlen lyste med sin frånvaro.
Grannskapet pratade ivrigt med stängda
röster.
Jag läste om de törstande och sökande,
bläddrar blad som rister av smärta och ensamhet.
Det finns inget slut, allt börjar om.
Det finns inget hopp, allt tar slut.
En kråkas krax
ekar bland känslodöda huskroppar,
men
livet ändå,
alla bakdörrar, nödutgångar.
Vänder på blad som rister av hopp och längtan,
att välkomna är inte att ge upp.
En spindel på mitt fönster spinner trådar,
hållbara trådar.
Grannskapet pussar på sina barn,
en öppning i skyn,
solen bryter igenom.
Resterna av hopplösheten brinner upp
i grannskapets grillkväll.
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Peter Boström med Poeter.se id #40065 innehar upphovsrätten