Hör du inte

det viskas högljutt

bakom betongmuren

om det där livet utanför

jag hör det så tydligt

som om det är

det enda som

har betydelse

Vägen kan tyckas lång

att ta sig dit jag vet

men ta min hand

jag följer dig upp

genom avgrunden

den skrämmer mig

inte längre

vi blev bara lurade

av det ogenomträngliga

mörkret och dess lakejer

famlandes efter ljus

gick vi vilse

greppade skulden

ramlade igen

hittade konstgjord

andning och sprang

tusen varv till


Men vi kan inte

bara andas

vi måste leva också

visst kommer vi att

tvivla på livet och 

skrapa våra knän igen

men jag finns hela vägen

vid din sida

Så blunda nu

kasta dig ut

det är ok

att vara rädd och

skapa rännilar

av tårfloder

men jag håller

dig hårt

släpper dig aldrig

och där i slutet

av det förljugna helvetet

så möter vi

den färgsprakande

början på något nytt

tillsammans

för himlen får

fanimej vänta