På en parkbänk i staden satt en yngre man. Han grät förtvivlat med händerna för ansiktet. Han hörde hemma bland de väl etablerade. Kostymen och de blanka skorna vittnade om det. En äldre kvinna i långt tilltufsat hår satte sig bredvid. Hon la armen om honom, tröstade som en mor. Bredvid låg en plastkasse med en halväten macka och lite smutskläder.

De bodde inte på samma gata. Men på en parkbänk mitt i staden uppstod något som kan kallas heligt. Medan män och kvinnor stressade förbi, skolbarn stojade och trafiken rullade på som vanligt nådde två människor fram till varandra

- något som kan kallas heligt.