"Jag är inte rädd för mörkret", sa du och tände lampan.
"Nä, och det är inte så kallt inatt", svarade jag och drog täcket över oss.

Så lade du armen om mig och sa ingenting alls.

Du tryckte din kropp närmare min.
"Tur att du har en stor säng", påpekade du sen.

Jag flyttade mig så tätt intill dig jag kunde.
Ditt ansikte var så nära mitt att jag inte vågade titta.

"Man borde sätta på lite musik", föreslog du.
Sen blev det helt tyst och du låg alldeles stilla.

Tillslut öppnade jag ögonen och möttes av din blick.
Du såg rakt in i mig och jag förstod vad du egentligen sa.
Jag lutade mig fram och mina läppar mötte dina.
Din hand drog upp mitt ben över din höft och du lade ditt mellan mina lår.
Med all din kärlek pressade du mig så nära som en människa någonsin kan komma en annan.


Sen dog jag.