På vidderna en ensam ek med rötter milsvidd spridda
djupt i jorden

Nordanvind härjar vilt, varslar orosbådande
om en avgörande förändring

En ensam larv blivit kvar, i sakta mak tar sig mot
den enda fasta punkt i sikte

En liten larv, en jätteek, en tvåsamhet på vidden

En fårad grånad bark med en livstid inuti
av lager och åter lager utav ringar

En fårad grånad bark blir en livstidsstig
för en liten väldigt sliten larv från enskildhetens marker

Det blåser upp, det viner till och motståndslöst
löven släpper taget

En ståtlig ek, en ensamhet, en naken siluett på vidden

Ett litet blad som hänger kvar, klamrar fast vid grenen

Men ekens löv vet sin roll som är att dö
och ge plats åt nya tider

På kal gren liten larv vävt ett bo,
krypet in i puppan

En liten puppa, en naken ek, en kärlek ut på vidden

En övergivenhet,
en ängslan,
en egenvävd kokong

En trygghetszon,
ett slutet rum,
en overklighet för ro

En navelsträng till en jätteek som överlevt
sekel genom sekel

Ödsligt en symbios, som försiggås, på vidden

Men så väcks ett övermod, en längtan efter frihet

”Vad är det för ett liv inuti en kokong,
här upplever jag ju inget”

Men en puppa lättare är att bygga,
än att bryta upp

Det krävs ett tålamod, ett hjältemod, på oroliga vidder

En kapillär forslar från rötterna
den visdomssav som samlats genom seklen

upp genom eken,
varsamt sakteligen larvens tvivel kan besegras

millimeter för millimeter revor expanderar en självtillit,
en sällsammare personlighet

en färgsprakande hemlighet som vecklas ut
på den förut förljugna vidden

Min själ en fårad ek med rötter milsvidd spridda
djupt i jorden

Min själ en fjäril i sitt första vingslag,
fladdrar oerfaret rakt in i nuet

Fjärilen i eken,
en tvåsamhet i symbios,
en enhet utav kärlek,
ett vidare perspektiv

Ut över de underliga, vidunderliga, livets vidder