Jag skulle kunna skriva

om hur vår sargade jord 

säger ifrån på det sätt hon kan

hur rädd jag var

när hon ropade på hjälp

genom att låta Simone härja

hur jag såg en studsmatta

flyga förbi fönstret

och slog sönder bilar

och knäckte en lyktstople

hur paniken växte

och hur jag satt tryckt intill väggen

för att inte råka alltför illa ut

om fönsterrutorna

skulle blåsa sönder

och om hur dödsångesten

plötsligt blev närvarande

men det gör jag inte

I stället vill jag berätta om

den vackraste textrad

som sitter inramad på min vägg

skriven och signerad av

Lasse Winnerbäck

och som snart ska

förevigas på min arm

"Gå med mig vart jag går"