Händerna som höll i telefonen var allt annat än kalla, monotona rörelser, det här händer bara en gång. Bara den enda gången, att hon berättar. Så glöm inte. Och mitt ibland dem var det också dina händer, på väg. Jag tänkte att jag måste förklara mig så att du förstod varför du vägrade att komma med, vad du ibland tänkte att du aldrig skulle komma tillbaka till. Vad du tackar nej till, alltså.

Wienerschnitzlarna på den första kvällen, i sitt nya förkroppsligande. Schwarzwaldtårtan för att fira. Den kvällen, den inbundenheten, kanske finsk. Höga klackarna när de tindrar i havet. Det måste vara perfekta drömmar som för henne hit, fram, med en gång. Parker jag vet som mystiska fickor där hon kan andas och vara sig själv.

Den han var när han steg av har inte röken av vem jag är, eller var jag bor, tror jag.