Det står en koffert i mitt rum
den är smutsig och den stinker smått

Den är till brädden fylld av bråte
saker som jag önskar att jag redan kastat bort

Solkig kantstött sliten
svårt sargad utav tiden

Den är ett arv jag fått

Bland bråten en stilig sjökapten
som seglade in med en fullriggare

Men vem han är och vad han gör här
det råder oklarhet

Det skvallras, men det just skvaller är
att när han for min farmor grät
och farfar med

Ja, för det viskas att far och jag
bär en sjömans DNA

I min koffert en osäkerhet är väl begraven

Min koffert kommer från här och där
men när den stod hos mormorsmor

Hon i den krävde ner, djupt, djupt ner
en kärlekssorg oändligt stor

Hon förblev trogen sin man
fast han föredrog en annan famn

Och döttrarna som sökte
bekräftelse hos en far
han heller aldrig gav

I min koffert en övergivenhet så tom
som vidareförts i generationer

Svikna barn finns det gott utav
i kofferten min

I en lurvig päls en pojk helt still
gömmer sin kind

Vad är värst, kränkningen i sig
eller denna ingen som ser

Ett akut kristillstånd som normaltillstånd
med benägenhet till upprepning

I min koffert en värdelöshet
som återfötts i generationer

Många flaskor alkohol det är i kofferten min 
som klirrar och skvalpar omkring

Men runt den som dricker vi tassar fint
ser ingenting

Ett beroendeskap, ett medberoendeskap
som lagras på fat

Från min koffert det sprids en stank
så unken som från en gammal alkoholist

Från kofferten jag ibland hör en kvinnas förtvivlan
ett minne som bränner svårt

Hon är placerad på ett bord för operation
för hon är dömd att vara idiot

I livmodern knivar
som skär hennes foster i bitar

Men arvet vårt är varken moderns
eller det ofödda barnets

I min koffert fruktansvärt outtalbar
är bödelskulden

I min koffert två älskares innerliga kyssar
i en kärlekshistoria lång

En förlägenhet, en mörk hemlighet
det var inte något man fick tala om

Två livskamrater som delade hälften av ett sekel
Jag trodde länge skammen var homosexualiteten
men den egentliga skammen ligger i förnekelsen

Att kärlek sann är skam är idioti
och i min koffert finns det gott om idioti
samlad utav generationer

Ja i kofferten ligger de

skammen, skulden, slagen

förnedringen, värdelösheten

bitterheten, förljugenheten

idiotin och övergivenheten

Kofferten som står i mitt rum i all sin solkighet
den har en tendens att smeta av sig
att mig kladda ner

Från den vämjeligt var evigt sipprar ut
och dess smutsighet gör mig ångestfylld

Den gör mig vred och tvär
den får mig väldig barsk
alldeles för barsk

mot mina barn

Och vad än värre är
den kofferten ska de ärva

Så jag har en ambition

Först ska jag ta upp den lilla pojken (han med hunden)
i mitt knä

Varsamt ska jag viska orden:

Jag ser att du av någon blivit slagen
jag ska blåsa på dina sår

Och jag vill att du ska veta att jag dig förlåter
för det du sade
om att klå mig gul och blå

Jag ska skälla ut min mormors far

Jag ska uttala bödelns skuld

Jag ska hälla ut all alkohol

Men sjökaptenen låter jag nog ligga kvar

Skammen, skulden, slagen

förnedringen, värdelösheten,

bitterheten, förljugenheten

idiotin och övergivenheten

Jag ska läka

ärvda sår

Jag ska stå upp för min identitet

Jag ska inte kränka mina barn

Jag vill kasta iväg all destruktivitet

Jag ska aldrig barnen hota

och jag ska dem aldrig någonsin överge

Jag skulle mig själv aldrig förlåta
om jag inte lyckas rensa i bråten
och göra den hel

kofferten

vilken mina barn ska ärva

Bara visdomen vill jag spara
och lite annat fint