På tröskeln till vänskap med kärlek i ryggen. Tunna luften gör det omöjligt att andas o månen skärs mot allt o börja tala till oss. 
Vi påstår att kärlekens väg går likt en krok, där det garanterat behövs en 180 graders vändning.
Vi fastnar vid hullingen och du påstår att jag är betet på änden som plågas.
Du berättar om ditt granithjärta som om det var något unikt.
Du är precis som jag, hård men ihålig.

Jag ställer ryggen mot vägen, och min bröstkorg blir pansar. 
Inget tränger genom revbenen.
Jag blockerar dina knivhugg med ögonen och samtidigt som mörker lägger sig över mina sinnen så förvandlas jag till något större.
Något som inte grubblar över oprovocerade kommentarer, eller finner inspiration mellan dina andetag.

Du vet nog allt om mig, och det är därför illamående dränker mig när du frågar hur jag mår. 
Precis som när jag bränner 100 kg texter när du frågar vad " den där texten om åttor" egentligen handlar om, och varför isbjörnar är så jävla viktiga.
För evigt är så jävla uttjatat och har väll tappat mening. 
Jag ska nog segla till nordpolen och leva med mina jämlikar ett tag.