Jag kan självklart dricka på kvällskurserna igen, hostade upp en blobb, alltså en boll av slem. Dis, Fylgia eller Norna-Noomi. Det var Siris katter. Krönikören. Förstoringsglaset. Vi pratade om obrutet bröd, en obruten oblat smakade bäst, stående i ett nästan londonskt kök med tre rum. Slaget om Shanghai. Dricker kaffe med min vuxna docka, hon dricker te. 18-årig dalkulla från Giftby är höstens nya ansikte. Hyperkvinna med stora vårtgårdar, och grannar med fiktiva namn pumpade ut ett parkliv i sitt vardagsrum där videon rullade heroiskt efter alla år.

Vaknar vid mitt fönster som en pappa, kallsvettig som förr, det huset var stort som Gud förbjöd. Nästan varje natt om Anna talte ryska ombord på Silja Line.

På sätt och vis var jag fortfarande svag för henne och hörde hennes samtal i ett bås med sin fadder. Minnen. Tråkigt. Låtar som hette Sjumilakliv på hennes piano. Glass som ogillades, och man känner med handen över folien att kryddiga paellan är varm, speglade sig i henne, såg ansiktet flyta ut, och kände igen delar av denna historia som min egen. Spis som fortfarande höll värmen där uppe i lägenheten.

Hans Joachim. Jag kunde se hans min på meditationskurserna där han brast ut i gråt, samt gråtmilt sjöng en stump, allt var saxat ur tidningen med denna stearintår som livskraft. Då, experimenterade han med den på nittiotalet falnande relationen som var en.

Det var han som talade, oemotsagd, han var ohotad. Vart tar människorna vägen när de dör?, var temat för dagens debatt. Var de bara små svikande gäster som smet ut och lämnade efter sig sin musik? Vart vandrade du i din färdriktning på natten?

Det var sådant som ingen visste.

Hans Joachim hade bara ett år kvar att leva, vet jag nu. Nattlig vetskap. En fördubbling av din givna livstid. Ständigt närvarande, kunde inte fortsätta. Hon sade det till honom rakt ut. Hos honom drack jag mer av det svarta, långsökta kaffet. Men jag hade något annat som skulle hända med mitt liv. Någonting annat än det här.

Han var ju en drömmare. Nu såg jag att han håller en halvtimmesmonolog där borta vid bordet. Vi går hem, och hon viskar i mitt öra om något sexuellt, tyvärr. Och känner vinden i ryggen, nordvästlig, den tar tag i oss.

Känner någon som har följt vår promenad och tjuvlyssnar på vårt samtal, även viskningen har han hört, även en klagomur.

Utanför tomma cafeet har min mössa flugit av, liksom våra kläder, troligtvis är vi redan nyförälskade.