En flicka
gungar
i gunggungeträd

En dunge
med mjuka
och starka

De böjer sig
lätt 

De reser sig 
opp

för att skjuta 
iväg

på ett underbart
sätt
i fullmånefärd

Hon svingar
från topp till topp

i sin egen
ekorrevärld

Hon tvingar
sin glada kropp

lika mjuk som stark
ända ner till mark

Den gungan
tar aldrig stopp

Mitt i dungen
ett annat träd
av hårdare slag

Vilken kontrast

lurar flickungen
in under Newtons lag

Mitt i ett kast
trädet brast 

föll mellan grenar
så illa tvungen

Den flickungen
vet

var man hamnar
när man ramlar

vad hon menar
med att stenar
har densitet

Det handlar 
om ödmjukhet