Jag gick inte upp i morse, gick aldrig ut, jag är ju inte gjord för vinter. Jag förfryser liksom sakta in mot mitten, som om kylan medvetet söker sig mot mitt hjärta. Om vårarna aldrig kommit hade jag inte överlevt. Så jag stannade inne i värmen, blundade och tänkte på hennes vackra ögon, såna där som ser rakt in i ens själ. Ja det känns så när hon tittar på mig. Hon tittar länge, länge och är alldeles tyst. Behagligt obehagligt och sårbart blottande på samma gång. Undrar alltid var hon är, som en frånvaro "bortom dimmor och kristaller". Vem är hon där bakom allt det där färgsprakande yviga. Jag vet aldrig säkert. Jag tror inte jag vågar fråga heller, jag är så rädd för svaret.
Fast hon är kanske bara liten och rädd som jag...