dammet från kalkbrottet känns som lera i lungorna och träden buskarna männskorna dom är är grå liksom målade men med pulver och solen

är en gatlykta i dimman ögonen rinner och barnen springer dom andas tungt och det virvlar runt deras ben dom ler
skakar hand deras hud
är grov






dom hostar

det känns hårt
att sova i det här tänker jag
med torra
läppar tungan klibbar mot gommen och muren
reser sig verkar skratta för sig själv som en annan värld
där

bakom den är hård i betong sex meter hög ful och hemsk en barriär som skär genom familjer genom gårdar och landskap och räven
grävde en gång till sitt hem hen kunde varit israel

det smäller hoppas det bara är fyrverkeri på lek inte allvar inte död och sargade kroppar det är många såna här sargade
själar och sargade hjärtan det är tungt nu

dom vaknar med stenar i sina nyfödda händer dom ligger där liksom redo
med vaken blick men trött som tittar upp högt upp mot tornen mot jättarna i rustning med världens alla vapen med världens alla tillstånd att resa att leva att röra sig fritt för att finnas men här

räknas inga papper finns ingen rätt ingen ro bara




ockupation



med ökenblommande hopp i springorna och ett tålamod som bergen
vi


är ett enkelt folk säger dom välkommen du

är så välkommen

till Palestina