Det fanns en tid när dikterna var min bearbetning
då de var min räddning och på ett sätt mitt allt

Det fanns en tid när dikterna kunde fördriva mina
timmar inpå natten bara för att sömnen inte fanns

Det fanns en tid när det jag inte vågade säga kunde
skrivas ner och få komma till sin rätt ändå

Men den tiden finns inte mer

För nu finns inte utrymmet att bearbeta i stillhet
det har gått så lång tid nu så det "ska" vara över

Mina timmar behöver inte fördrivas för rutiner
ramar in dagen utan avbrott så sömnen finns nu

Jag väljer numera det som ska sägas och det som inte
sägs försvinner och glömmas bort helt enkelt

Men jag saknar den tiden

Då dikterna hade lite mer plats och betydelse
i min vardag än bara något flyktigt intresse

För jag tror att ibland behövs de fortfarande
det går väldigt mycket upp och ner emellanåt

Och jag vill skriva om det vackra och det flyktiga
om en känsla som infinner sig när den gör det

Inte bara tänka det