fast hon inte borde våga
genar hon genom parken
och ska någon våldtas,
kan det lika bra
vara hon

då skulle alla slippa undra
varför hon bara litar på tystnaden
för hon är inte säker
på att hon ens har
sig själv
längre

så är hon så satans trött på livet,
trött på upptrampade stigar
som inte vet
vart de är på väg

känslan av att inte känna
kliar i henne
och hon river tillbaka

hon försvinner när de inte ser
in i sig själv
långt bort, omedvetet,
medvetet
men mest av allt
hatar hon sig själv

hon trodde att hon ville
se hav
vill det
och känna salt i håret
precis som alla andra
men nej

FATTA,
ATT HON INTE ÄR SOM DEM

äcklig vit hud under tröjor
och finnar
hela hon är en jävla talgklump
som växer
och blir större
och hatas

hon ska lära sig att gråta
det är så lätt att glömma hur man gör
och så ska hon bli sjuk
när flyget går
hon har redan övat i att kräkas