ROSENBUSKAR & PARKBÄNKAR
Livet är ingen dans på rosor, vem var det som kom med det påståendet?
Hittills har det varit ett levande helvete med små korta inslag av ljusa stunder.
Jag sitter ofta ensam och skriver, jag har absolut inget emot att vara ensam.
Det kan vara ganska skönt att ta itu med sina tankar och funderingar.
Men någon gång skulle det vara kul att ha någon nära, någon som vill vara en del av mig.
Hur var det nu, en dans på rosor?
Menade han eller hon en dans på silkeslena rosenblad
eller ska det vara en del av livet att sitta och plocka taggar med jämna mellanrum?
Kan det vara så att jag ska få en tagg i foten, en tagg som jag inte kan plocka själv?
Är det då någon vacker kommer med len röst för att trösta?
Och sedan mjukt ta ur den tagg som så länge plågat mig?
Det skulle ju vara trevligt,
men ska man behöva springa i många rosensnår innan man trampar in den där riktigt stora taggen?
Och finns det då någon garanti att det kommer någon och hjälper mig?
Eller kan det vara så att jag senare i livet
sitter där med en tagg som infekterat mig så totalt att jag inte skulle kunna leva utan den?
Livet bjuder på många funderingar, och jag är ingen specialist på varken blommor eller parker.
Men brukar det inte i parker finnas en mysig bänk intill den vackraste av rosenbuskar?
Jag tänkte, kanske skulle jag sätta mig på och vänta,
kanske kommer någon vacker som behöver hjälp med sin tagg?
Rosor är vackra och jag trivs här i parken så jag sätter mig här och väntar.
Än skiner solen varm, än är det inte försent, mirakel uträttas i dom mest underliga situationer.
Och mirakel kan komma i dom mest oväntade former.