Jag fastnar där än alltför ofta

i ingemanslandet mellan

hopp och verklighet

När jag tappar styrkan

som sorgen dränerar mig på

det är då du knackar på min dörr

 Där står du naken

med kärleken som enda skydd

du viskar din första sanning

om att vara rädd

men att följa din inre röst

du viskar kärlek och att du målar igen

 När du rör vid mig ser jag de vackraste tavlor

gudomliga färger som visar själens kraft

där penseldragen andas

"Inga kan älska som vi"