hans långa fingrar
trummar mot bordskanten
när han pratar med mig

"ni vet ju att det är sant
att ni romantiserar tillstånden
denna eviga jakt
efter saker som förstör
vadsomhelst
som förstör
och fortsätter det så här
så kommer ni kasta bort allt
gång på gång
tills ingenting finns kvar
då kan ni sitta där
och röka på era cigaretter
och inbilla er
att det var det här ni ville
när ni dricker ert morgonkaffe
med er själva
och målar med fingret
mot fönstret
för att förändra bilden
i reflektionen
till någon annan
till någon ni varit
men förlorat på vägen"

han dricker ur sin öl
innan han fortsätter

"och ibland när jag ska sova
kan jag höra
hur ni krossas som glas
mot den trevande natthimlen
först en ekande smäll
långt där borta

och sen
efter ett litet tag

tystnad, robin

och det är den som är värst
som koagulerar i hjärnan
som tjuter i öronen

förstår du inte,
att det är den som är värst

den olidligt
öronbedövande
tystnaden"