– Hallå! ropade jag när jag såg Angela på andra sidan gatan.
Vi hade inte setts sedan hon gjorde slut med mig för tio år sedan. Hon tittade upp och gick med ett igenkännande leende rätt ut i trafiken för att möta mig och där träffades hon av en bil och dog omedelbart.
*
– Idag skulle Angela fyllt sextio, sa hennes änkeman.
Det är om det livet jag tänkte skriva. Det livet som aldrig blev av och som jag utplånade med mitt ”Hallå!” den där gången. Självförebråelsen har skakat mitt liv sedan dess trots alla vänners försäkran om att över sådant kan man inte styra. Men det där förbannade ”tänk om” har alltid funnits där och kommer alltid att finnas. Vad de än säger. Det där ordet. Vad hade hänt om… om hon välbehållen hade korsat gatan och vi kanske hade…
Nu blev det inte så. Angela efterlämnade en man och två barn, bara för ett ord. Ett enda ord förändrade historien för flera människor, kanske för oss alla som blev kvar. Mitt ord! Men jag kunde ju inte…
All tröst i världen kan ändå inte komma ifrån faktumet att jag ändade Angelas liv och därmed mitt eget. Så skört är det – livet – att ett enda ord kan utplåna inte bara en annan människas liv utan även ens eget. Kanske ändra allas våra liv. Ett enda ord. Ett ord betyder så mycket.