Samtidigt som jag vaknade slöt du ögonen med kättingar
Ett regn av glasbitar och kugghjul dränker oss långsamt

Vi vill alltid vänta en liten stund till, leka som när vi var unga
Låtsas att himmelen inte är blå, berätta skimmrande lögner
Bete oss som om reflektionerna bara var våran mardröm
Varför inte bryta frostskadad hud och nå skulderbladen
Öppna strupen och svälja denna askgråa decembermånad
Tillsammans kan vi brännmärka in en hel odyssé i huvudet
Men det ärrade avståndet mellan luften vi andas skriker högre

Så istället klär vi oss i taggtråd och vandrar ut i natten
Stilla, axel mot axel och fortsätter med vår psuedoverklighet