Det har varit så här länge.
Du har din historia hoprullad
sovande på tungan.
Ändå är det svårt att hitta den.

Du förstår, språket är en håv
i grunda slammiga dammar.
Minns du när vi var små
och fångade salamandrar?

Jag måste rulla orden
försiktigt bakom tänderna
till mjuka kulor
för att inte snubbla över dem.

Sedan stryker jag ut landskapet framför mig.
De elefantgrå molnen
blöder ner mot horisonten
och så kommer regnet.

Han sa åt mig att sluta sjunga
att stänga munnen när jag pratar
annars kan getingarna klättra in på min tunga
sticka mig så hela halsen svullnar

och hur den än smakar
är den döden inte för mig.