Vare sig du hör eller lyssnar
så finns jag här,
så finns du där,
och det kanske får duga så.

Det är inte utan anledning jag tystnar.
Det har gjort så ont,
varit så tomt,
och mina ord har varit för små.

Ville skriva om vackra saker som kunde bli sång.
Det mesta är vackert, jag vet,
även sorg, ilska och förtret.
Men inte sjukdom. Aldrig någonsin.

Gick inte att skriva vackert om viktnedgång,
om metalldetektorer och rakblad
och en spegel som aldrig var glad.
Behövde hitta känslan först. Den som var min.

Och jag är glad och tacksam,
förbannad och ledsen,
rädd och svartsjuk på resten,
de som aldrig behövde kämpa som jag.

Eller åtminstone visa det.

(Varför vill ni aldrig visa det?)