samtalet krackelerar

vi faller i spillror bredvid varandra igen
när det inte går
att kommunicera med decibel

det var flera
veckor sedan vi slutade röra varandras inre.
och varje andetag vi flåsar
späder ut dimman av motsättningar
mellan våra självständigheter.

du säger:
kanske borde man bli munk,
flytta
inte någonstans
utan från något
för att själaandas,
odla tomater som inte ruttnar
innan de plockas.

bilda en familj av fina minnen istället.
att hålla handen i på dödsbädden

för det är så svårt att vara ensam i
en tvåsamhet.
när jag räcker fram hjärtat gång på gång
och du tar tag i det
med en smutsig handflata.

-

sedan gör vi upp,
kittlar varandra med dunflisor
i mellangärdet,
vänder upp och ner på alla kuddar utav
osäkerhet, köper en hund,
kompenserar med att prata känslor
oftare

till nästa gång.