När det hände det där som vände upp och ned på min värld. Jag var i färd med att klara mitt nya bredvid ditt gamla. Att samla sig var ju av nöd tvunget men så otvunget det kändes att vara bredvid, framför, bakom dig. Så förvånansvärt väl jag fann mina ord ibland. Du inte alls men dina ögon var med vid sidan, bakom, framför mig men framför allt i min blick. Det sa klick så det nästan hördes av alla, om inte annat så  i hus som var gammalt med anor av något som återuppstått. Nog tror jag du förstått att tankar finns än, men jag vill åtminstone vara din vän.