Himlen är vit och har landat långt ifrån mig.
Den är kaxig och ser mig inte, inte än.
Den är den enda som aldrig blir min vän,
den förstör, skadar och uppbygger mig.

Den finns alltid där som en ytlig sköld.
Vackrare än nånsin lyser den upp
av dagens glitter, av en grupp
regnmoln som kråmar sig i oktobers köld.

Jag vill se ut som du,
vara precis lika majestätisk,
känna hur stormarna gör mig förförisk
när jag går ut genom min farstu.