barlövad, stolt

att bära hölje på hölje över den nakna roten

där, djupt där vilar min kropp

har sin reda genom åren, en bit i taget innan

ankaret gör mig fast

då och bara då reder sig min själ, tar fasta

på stjärnornas tindrande löften och

i fantasin glider mina händer upp över dessa stammar

en gryende dismorgon

barnens bara ben trummar färden, ögonen lystna

och förväntansfulla

Det var en gång...