i gläntan...
vill jag söka skydd och kraft

medan försummelsen sorterar 
sina trotsiga avskedsbrev
vill jag förmå mig,
att ropa efter en älskad

jag inte hade mod att följa

sakta förlorade jag kraften
tills jag stod helt ensam kvar
omringad av alla våra vilsna steg

tillbakavisad av slingrande stigar
som ej heller de

ville visa mig vägen

hjärtat vet bättre 
än att börja snörvla och ropa högt
likt ett borttappat barn, 
försöka finna ord

som ändå aldrig lyckas beskriva

det stora som ryckts ur,
som hastigt byttes ut,
mot genomströmmande saknad

hjärtat sluter sig för väl
runt något mjukt och för sårbart
då kylan tränger sig på
likt den oinbjuden gäst
som ville ha betalt

för något ovärderligt
jag redan skänkt

här i en glänta frågar jag
Gud

ville du mitt hjärta slipa ner
likt den hårdaste sten?

hårt sammanpressad, fylld av frågor,

fylld av svar

jag ville smeka över hans varma hud
kyssa mot hans panna och svara mot
hans tysta läppar

där vill jag lösas upp i hans öppna famn
slippa tvingas till något mer
i jordelivets laglösa strid

där i gläntan, vill jag låta rädslorna få känna sig själva,
stå skrämda, under trädens mörka och obarmhärtiga skuggor,
helt utan kläder eller pansar, som försvarar dem

naken och upplöst
vill jag stanna där
med min älskade 

i gläntan,

där vi var menade

...

att älska