Vilande på sjöbotten
en sten av urart
maskerad borre
knappt skönjbar
genom det
grumliga vattnet

smekt av sand
bäddad i andlöshet
håller sig gömd
för det som
släcker ljuset

trippande fötter
över len strand
målar mjuka linjer
av hjärtan
förlorad till
romantiken

av tystnad väntar
hon
snärjd av tankar
på den specielle
som andas
vatten

hennes tankeböner färdas
genom hjärtats slag
..få han att stiga upp
..i min längtan
..som byggt ett fäste

en önskan hon bär
att få upptäcka
det där
som alla beskriver
så kärt

bidar tid att gå
har hon
slagit sig ned
på ödslig strand
med tejpad mun
och bakbundna händer
tålmodigt väntandes

på mirakel
kanske
naturkatastrof
eller
Guds hand
kan få
stenen
att träda fram

hoppas på
en chans

att känna
kärlek
med just
han