Fortsätt skriva sa han och orden skrumpnar
och torknar och flagar från fingrarna
Tungan svuller och spricknar
Vad ska man säga om detta?
Jag blir en orolig död
som flaxar mellan er, mina kära.

När jag åker genom en skog
vill jag alltid stanna
gå rakt in i den och försvinna.

Vi vecklar upp tomma kartor
Myggorna som dansar mot fönstret är skrivtecken
våra ben är prickiga av deras morsekoder
Tusen svarta tjärnar som ögon mot himlen
Jag visste inte ens att jag längtade hit.



Vi börjar om igen
när jag var liten och gick under hängbjörken
Jag kramade fast mitt hjärta på en av grenarna
blodet rann längs med handleden
Jag lade ansiktet mot barken
skåran öppnade sig under kinden

Vad viskade jag till det där trädet
i mitt barndoms paradis?
Jag lade handen mot den sträva barken
Jag kramade fast en bön
på de lågt hängande grenarna.



Rallarrosorna sprutar ur marken
ur kropparna från de som byggde järnvägen
De sjöng när de hamrade ut den över landet
och nu tickar rälsbussen över syllarna
i precis samma rytm genom myr och skog.

Vi vet ingenting om hur det är
att ha med sig det här omöjliga landskapet
vart man än tar vägen
Nackskydden på de tomma sätena
fladdrar som vita spöken av frihet.

Ovanför trädtopparna hänger molnformationer
i det flytande blå himmelstaket
Då och då tjuter vi till
vid en obevakad övergång
en hastig inanding bara
som om någon skulle stå där och lyssna.



Bönderna sa
Dra er järnväg någon annanstans
vi vill inte att våra döttrar ska rinna iväg
bort längs med spåret
döttrarna med kaskader av
lilaröda blommor i famnarna
som vattenfall brusande genom byn
på väg bort från fäderna.

De hade en kyrka med tvåtusen platser
De hade en bibel som var lika liten
som en fjärdedels frimärke
och ur den lilla fyrkanten
strålade det himmelska ljuset om vintrarna
på sommaren var himlen sig själv nog
för att ingen skulle tvivla.



På berget hörs fladder av trollsländevingar
myggorna surrande tecken
vårt blod för er utgjutet
och vi får i gengäld
en rodnande kliande fläck av passion
som vi låter brinna
under varje lager av tillvaron.

Vi går alltid upp på berg
vi vill se lika långt som gud.



Himlen speglar sig i sjöarnas ögon
Förr sa man svart och menade blå
och tvärtom.

Marken kryper av myror
Hettan och vetskapen om motsatsen
Vi stryker älgarnas oljiga pälsar
deras mjuka varma horn
som sedan stelnar till vapen.

Vi färdas i vårt tält igenom
den lysande natten
myggorna dansar som regn mot tältduken
från andra sidan tjärnen hör man motorvägen
ljudstrecken från bilarna rullar
över oss som vågor på stranden
Viljan att ta sig vidare, framåt, uppåt, inåt.



Mitt skinn har mörknat, rödnat, djupnat
Håret färgats av ljusnatten
och dagen
då vinden blåser genom tågfönstren
där mitt ansikte speglas
Jag kan se skogen i mina ögon
Jag har helt egna galaxer av myggbett på benen
En larv tar sig fram över ängen
fingertjock och inälvsröd
Vårt tält är en ömtålig blodblåsa som vilar i gräset.

Jag har ett blödande palthjärta
i min tunga trygga potatiskropp
vi badar i dina sjöar
du badar i mina
värmen strålar ur kroppen
läpparna svider brända, röda, spända

Ljuset rinner genom kroppen
jag känner det hårdna i huden
Kan jag höra hemma här?
Kan jag lägga mig ner i riset och låta sommaren
övergå i höst och vinter och låta mina tår
mogna som blåbär till mörkblått och svart?



Det är samma närvaro överallt
samma gåshud
Vi har våra tecken, vi har våra namn
Kärleken är omöjlig, en motsägelse
Jag vet inte om jag kan säga det på fler sätt
Ett kanske är också ett kanske inte
En tystnad är en tystnad.