I nattklubbens heta dunkel
möttes kroppar som annars
bara på grund av någon

överenskommen artighet
likgiltigt
skulle ha passerat varann

Men där på dansgolvet, vid bardiskarna
var allting tillåtet,
där blev andningen gemensam,

åtrån allmän; jag kunde ha
skrikit ut min ångest och
ingen hade hört mig så

det gjorde ingenting. Och
min kropp blev en del av massan,
dansade lika het som de andras

uppslukades i rytmen, blev en del,
tillhörde, äntligen.
Och i all den där

samhörigheten
med människor så nära varann, där
munnar mötte munnar blev

ensamhetens desperation så
självklar, ja, så
outhärdligt naken

© Mia Bergenheim