I sin ordlösa begäran,
i sin uppnådda ensamhet
lät han mig möta
sin längtan

Och den var som
ett eko av det som sedan länge
försvunnit i mig

Och han nådde mig
vid min skogstjärn, stället
där träden är som tätast
och skuggan som djupast

Han var som molnen
Han fanns i det
som fortfarande anades

och med sin förnimmelse
gav han mig
påminnelsen; han gav mig hoppet,
han gav mig det som en gång
var


© Mia Bergenheim