"Snälla ,kan du släcka lyset? "

Medan hon sade detta såg hon förvirrat på Herman
och hennes ögon fylldes med tårar.

Med undvikande blick vände han sig bort och släckte lyset .

"Har det hänt något?", frågade Herman med hes röst .

Hans skarpa ögon sonderade hennes spröda kropp .
Saga lyfte sig från golvet och gick fram till fönstret.

"Jag har väntat på dig.... s..å desperat!", hördes hennes ömma röst.
"Hm..."
"Du fyllde ut mitt tomrum ....."
"Har han rört dig?"
"Jag rymde hemifrån!"
"Fattar inte..."

En telefonsignal ljöd i rummet.
Saga rös till ,vände sig och gick fram till Herman.
Han försökte stänga mobilen men tappade uppfattning om i vilken ficka den låg.
Hon stod framför honom vaggande ,så smal och fragil med glödande ögon.

"Strunta i den",viskade hon varmt och hennes närhet eggade honom.

Hans kraftiga kropp spände sig, händerna lyftes upp som skuggor
och grep hennes vingliga siluett.
Två kroppar som darrande asplöv under hård vind ,tryckte sig intill varandra.

"Du har glömt mig!", viskade hon.
"Släpp ,släpp in mig!", viskade han tillbaka med het stämma.
"Han har aldrig kysst mig !", plöstligt tänkte hon.

Hon slöt ögonen och kände hur rummets täta skuggor sakta slukade hennes sinne.
Hennes ensamma, försvagade kropp började sväva i Hermans hårda famn.

"Det finns någonting som jag måste säga först!"
pressade hon ansträngt fram mot sin vilja.

"Senare ,s..e..n..."och hans berusade andedräkt fick henne att tänka klart .

Hon skakade på huvudet och utbrast ,

"Det var redan en sådan äcklig ,berusad natt!
Jag vill inte ha repris!"

Herman rynkade på ögonbrynen och hans ögon mörknade av vrede.

Hon såg fast i hanns ögon och sade ,
"Jag är gravid ...", och gled ut ur hans famn.

Efter en stunds tystnad vrålade han upprörd och dyster,

"Vad är det för ett skämt?"

"Det är inte skämt!", svarade Saga bestämt och kalt.


Förkrossad stirrade han ut genom fönstret med en lång ,orörlig blick.


Där ute fortsatte regnet........falla.......


f.f