36.
För en sekund höll de gamla nattkänslorna på att komma tillbaka. Jag såg Rubens ansikte, och kände hur det kröp på ryggen och hur något stängdes i mig. Jag blev överrumplad och höll på att göra på mig i rädslan, men sedan fick jag tillbaka min styrka och blev igen utanför existensen.

37.
I existensens utanförskap fanns inga hämningar. Jag kunde göra vad som helst för jag hade ingen egen betydelse. Jag fanns bara för Ruben, jag var som han, eller det han behövde för att vara han. Jag var den han ville, den han format mig till. Jag hade utplånat mig själv och hade därför ingen vilja. Jag hade bara de känslor Ruben gav mig.

38.
Det gjorde så ont att Ruben gick eftersom han tog med sig allt det hopp han givit mig i sin enorma lust. Det kändes som om jag lyckats då jag slets sönder av hans omilda behandling för hans fysiska kärlek kunde jag känna. Jag mådde bra av att han inte kunde låta bli mig, låta bli att göra mig illa, för jag visste att jag fanns i honom då han måste ha mig. Jag hoppades att hans måste skulle vara för evigt för då han gick tog han med sig den jag blivit och jag hade tappat bort den jag varit. Jag höll om honom, ville kramas och kelas. Han ville inte, han ville bort från mig och det jag gjorde med honom, men jag fortsatte att smeka. Ruben slog bort mig. Han kunde inte låta bli att kyssa mig också, och därför måste han slå bort mig igen. Jag tyckte kanske om förnedringen, i alla fall bekom den inte mig illa. Jag försökte kliva in till Ruben i bilen, men då klämde han mig mellan dörren och körde iväg. Det sög till i magen av farten och mina fötter släpades mot gruset. Sedan släppte Ruben taget och jag föll ut. Efter att han åkt låg jag kvar på marken och såg på mina skor som stod kvar en bit ifrån där bilen hade varit parkerad. Jag förvånades över att jag inte kände någonting alls.

39.
Jag hade alltid vetat att Rubens vänner var rädda för honom. De flesta umgicks med honom för att de inte vågade låta bli. Jag var annorlunda, mig hade han gjort illa på ett annat sätt. Jag hade blivit hans slavinna, åtminstone tror jag att han gillade att tänka så. Men jag var inte rädd som de andra, kanske för att jag inte var så viktig för mig själv.

40.
Med Nicke kunde jag prata om Ruben. Jag behövde inte förklara eller försvara, Nicke visste ändå. Vi hade levt så nära intill varandra under en så lång tid att Nicke var en av de få som kände till hur Ruben var, egentligen. Vi kunde nämna sanningen utan att försköna den. Antagligen var Nicke inte rädd, eller eventuellt anade han inte konsekvenserna.

41.
Att få sova ut i en mans armar var underbart. Det var så längesedan. Jag vågade inte sova ensam, jag kunde alltför lätt bli sårbar i sömnen. Då armar höll om mig och fanns för mig kunde jag lita på omständigheterna. Jag var inte van att sova ensam. I över tjugo år hade Ruben bestämt mitt sovande. Men jag skulle inte låta det som ännu kunde skadas i mig bli synligt. Min kropp tillhörde inte mig längre på det sättet att den skulle ha haft någon egen värme, den kunde läggas bredvid vem som helst, den hade blivit ett verktyg. Min kropp var ett av trumfkorten. Nicke låg omslingrad runt mig bakom min rygg och han kunde inte veta. Då hans händer började röra sig över mig såg jag det på något sätt utifrån. Jag kände intensiteten i hans beröring, men den angick inte mig. Jag steg upp och gick bort från omfamningen.


© Mia Bergenheim