50.
Plötsligt blev jag medveten om mina lår. Jeansen stramade om dem. Jag gungade lite med fötterna i de svarta högklackade mockastövlarna. Det var lyxigt. Jag såg de andras tindrande ögon i ljusens sken. Min mun kändes röd. Då jag skrattade klirrade mina örhängen.

51.
Efteråt stod jag innanför vardagsrumsdörren och betraktade. Jag såg hur mina vänner förberedde sig, de tycktes vidta åtgärder. Kanske de var rädda, kanske de kände sig attackerade och ville försvara sig, kanske de gjorde upp strategier och valde metoder. Det var en surrande aktivitet i rummet, en sådan som det blir då man råkar trampa i en myrstack. Lågmälda, nedtonade röster och någon som grät, men surret var större än ljudet, det var hektiskt, eller elektriskt. För mig verkade det förbryllande, men jag hade antagligen blivit för van. Jag stod lutad mot dörrkarmen och tittade på alltsammans och var helt utanför det som pågick utan en tanke på att delta. Min mun kändes fortfarande röd och leende.

52.
Oh, jag blev äcklig igen. Äcklet sköljde över mig så jag måste bita ihop om spyreflexerna. Jag blev stinkande, smutsig. Jag ruttnade, i min mun smakade det as och jag visste att mitt blod var trögflytande var.

53.
Jag försökte lära mig tillit. Min barndomsvän Stefan tvingade mig till konfrontationer och utmanade mitt emotionella sanningstänkande. Han skar djupa snitt i min moral, som jag omorganiserat att innefatta alla andra utom Ruben och mig själv. Småningom skar han bort bölden i mig. Han var skicklig och vågade sticka djupt. Han brydde sig inte om det som trängde ut, han verkade inte äcklad av det ruttna. I oändliga timmar pratade vi. Han grävde i mig och fick tag i min inre substans varje gång den höll på att lösas upp. Det sägs att ärr är starka. Kanske det var därför min själ behövde så många operationer.

54.
Ruben sa “Jag är inte bra på att ta bort, jag är bra på att föra in”. Han förstod inte att jag var han och att smärtan han gav mig gick direkt in i honom.

55.
Ruben kontaktade mina bröder och gav dem sin sanning. De hade inte förstått, de hade inte haft en aning om någonting. För dem utspelades verkligheten nu i strålkastarljus och de fann sin syster som huvudaktör i en skräcktillvaro som nästan var för obehaglig att erkänna.

56.
Om mina människor bara anat hade de inte behövt oroa sig. Jag hade beslutat mig för den slutgiltiga lösningen. Spelet var komplicerat och jag måste vara säker i mina drag. Det gjorde ingenting att det tog tid. Tiden var en del av spelet och tiden ökade mina möjligheter.

57.
Jag var tvungen att hålla mig skärpt. Jag kunde inte ge efter, jag var ju så nära. Att dö skulle ha varit katastrofalt för hela handlingen skulle ha förtvinat. Att ha mig död skulle ha gjort Rubens saknad för lätthanterlig. Jag var rädd, så rädd att andningen var astmatisk. Men det störde inte för innerst hade jag beslutet och alla yttre omständigheter förstärkte min position.


© Mia Bergenheim