Höstdagar bröt in.
Det gyllene ljuset spreds smygande i trädkronorna.

Med en röd ros dök ett utkast till människa
upp på kyrkogården.Flyktig blick irrade bland
gravstenarna tills den märkte en kulle
med vita rosor.Försiktigt lade det sin ros
bland de vita och tände ett ljus.
Samvetsförebråelser grep hennes hjärta
och hon snyftade ,

"Förlåt ,förlåt mig!"

Uppskärrad tittade hon sig tankspritt omkring,
såg en sönderbränd träbänk under lindträden.
Med tunga steg gick den unga kvinnan fram och satte sig.

Tankediger luft kvävde henne
och den blå blicken alstrade mellankoli .
Den spända kroppen slappnade av
under solstrålarna och hon märkte inte
att hon somnade.

Solen torkade det förgråtna ansiktet och
vinden trasslade hennes hår med de
fallna höstslöven.Sorgsenheten försvann
och en salig känsla spred sig i ansiktet.

I drömmen dök Saga upp
framför henne på en rullbräda .
Plöstligt förändras hon drastiskt.
Vanställd kropp med avsliten nederdel
föll från rullbrädan.Hennes fruktansvärda,
lidelsefulla ögon stirrade bedjande.
Vridna sönderbitna blodiga läppar skrek ljudlöst,

"Jag har ont i kropp och själ.!",
sen tunnades hon ut i dödsmörket.

Klockslag från kyrkan väckte henne ur dvalan.
Dagen gick redan mot skymning.
Från kyrkporten strömmade några
få människor ut från kvällsmässan.
Med sänkt huvud försökte hon
obemärkt glida förbi.

"Gerd!"ropade någon .

Hon vände sig och en kvinna
med falkögon fångade upp
hennes undvikande blick.

"Hej Gerd!"sade hon med mjuk stämma.
"Hejsan!"
"Jag beklagar din sorg."
"Vet du det!?".
"Ja...jag vet. Men i sån liten ort...är allt möjligt"."

Sedan lade hon sin arm om hennes axlar,
tittade djup i Gerds iris och tillade,

"Jag är inte som andra .Du vet det "

och hennes mörkröda mun öppnades
och visade stora vita tänder.


f.f