Sorgen som
kom smygande genom
en märklig spricka
i min annars så
glada fasad var
mjuk och stor och jag
kände inte igen den, för

jag grät

och i mina tårar
fanns allt det glömda,
det undangömda, det
jag aldrig gråtit

och tårarna var alldeles varma
och de föll
alldeles fritt och
de var de jag aldrig vågat och
där i min sorg blev jag
barnet jag borde ha varit,

ja, jag tillät mig det