Hon står på dörrtröskeln, kisande mot solen. Omsluten av huset, den gyllene buren, som rymmer både lögner och sanningar. Det är en varm och stilla dag, små vindpustar, likt små suckar, smeker huden på ett behagligt vis. Postbilen stannar till, hon vinkar till den snart pensionerade. Annars inga tecken på mänskligt liv, bara död asfalt.

Någon fågel där, en hängmatta som gungar där, annars dött - men ändå behagligt, nästan kusligt. Så stilla, där hon står på tröskeln, kisande ut mot något varken vi eller hon ser, men längtar, liksom saknar.

Hon tar fram en lapp ur fickan. En vindpust lyckas fånga den och för ett ögonblick är den nära att försvinna iväg, men i sista stund fångar hon den. Hastiga andetag, detta är viktigt, hon måste komma ihåg det här, skriva ned det, får inte glömmas bort.

"De sanna hjältarna: Brevbäraren, de som får tiden att gå, som glömmer den på vägen mot något".