alla människor som sa:
hon kommer nog aldrig, aldrig
bli samma utvecklade, sociala,
tuffa, framgångsrika person
som jag

dessa ser jag sällan idag,
de sitter hemma med askfat,
tudelad hjärterot och
samma självförtroende
som förr
de har bara ändrat perspektiv
en kopernikansk vändning
det är inte deras existens som
föreligger
utan omvärlden som byter sida

och för varje
spydigt bemötande
i försök att få mig
att lägga mig ner,
kapitulera
i varje nedlåtande,
inbrännande
kritik
växer tumörartat en
drivkraft

varje människa som sa att:
det är nog för svårt
för dig.
deras uttalande svalde jag
utan en blinkning
i skyggheten av att hamna i konflikt
och använde sedan
som bränsle

varje människa som höll tyst
men gav blickar av
medlidande, nedlåtande

tack,
utan er hade
jag gett upp för länge sedan.