Jag var klen redan från dag ett.
Nyfödd på BB och röd.

Vi lever.
vi andas alla.

Veckan tar sin runda ännu en gång.
Från söndag natt från min bänk
ser jag mamman kliva upp.

Sittandes på sängkanten och en sekunds blick ut genom fönstret.

Inte många skulle gråta om jag dog nu.
En liten fågel som mig som försöker spela nykter.
Varje sorglig dag, varje vacker morgon.

Tillslut kysste hon mig på munnen.
Nu är mitt rum helt skevt
vågar knappt andas eller hoppas.

Jag har gått krabbgång hela mitt liv.
Jag vaknade efter tio minuters sömn som kändes som en evighet.
Två systrar stod sida vid sida i ett hus med många rum.
Åt nåt och gick upp.

Vart tar allt vägen egentligen?