Det varma knastrandet
från båda högtalarna
när jag ännu en gång
spelar en gammal vinylskiva
fortsätter enligt Neil Youngs teori
ända in i evigheten
en tidig vårkväll står månen högt
och förnimmelsen fortsätter
långt in under mörkrets kant
i varje öppet ögonblick
drömmer världen om sig själv
sovande med öppna ögon
vänder sig och rullar runt
bortom Stagnelius grav
knastrar skräp DNA
från tidens gryning
jag ser månens öga
på ett tak vid Hornsgatan
har någon målat brandgaveln
för att synas över stan
under gräset där tusentals
lämnat sina namn
syns ännu inga blommor
och världen är oändlig