Kvällen var magisk,


underbar bortom ord


och Inga saknade ord,



för HENRY hade berättat.




Kirurgen hade iskallt förklarat:


"med så mycket metastaser

i er kropp

och cancer i bukspottskörteln


är det en fråga om bara veckor".



Tårarna rann och rann och rann...


Henry och Inga som haft


så många underbara år.



Inga kände en så konstig

och frustrerande

skakning långt inne i själen,


en skuldkänsla


inför situationen


och "ödet",


som Henry valde


att kalla "slutfasen"





Men det som skakade


Inga allra mest


var de brinnande


kluvna framtidstankarna


på PETER.



Peter - Ingas ungdomsförälskelse -


som nu var åter från AUSTRALIEN


och absolut bara måste


"jag måste få möta Dig igen,


älskade Inga"



Hon hade först rivit brevet,


men kommit att tänka på


att Henry brukade tömma


papperskorgarna


på onsdagar.


Så hon slängde

de sönderrivna bitarna

i brasan




och konstiga, vällustiga


känslor



bara vällde fram inom henne.....