De är så fula

så skavda av syrebrist och mörker

de är så fula

av ensamhet och brist på stimulans

de vaggar fram i dammet, bleka sengångare utan energi

klädda i sin ensamhet, gråskalor ända in i själen

de är så fula

livet i dom har  stelnat, som is

levs i slentrian och på ren rutin

dammar fram på asfaltsvägens vintergrus

knappt synliga för andra

intetsägande vardagsgnissel,  frånvaro av färger och kreativitet

de är så fula

att man tror att de är döda

tills de öppnar munnen

och ber 

att få börja om