jag lämnar en
del av mig själv
i varje hand jag håller







den som släpper mig för fort

den som kramar mig blodig







den som lägger en
svavelsticka i min
mungipa, ber mig andas
djupt och tänka på något
annat, bara en liten
stund, bara tills
ögonen somnat




ja, den också








vi hade hånglat i
rulltrappor och flätat fingrar
i tunnelbanevagnar och jag
hade kysst dina ärr
så att de nästan nästan bleknat









när du försvann







tömde jag mitt ordförråd
tills det värkte som en
fastande mage







sedan teg jag
i hopp om att överröstas av
min egen puls







eller vad som helst







som fick mig verka levande











det slår mig ibland att du kan dö

precis som vem som helst







jag tänker på allt jag borde säga









vad porträtten i asken under
sängen såg





när du trodde de såg en kamera







hur de sänkte blicken och sa






du kan omöjligt vara misstaget








det måste ha varit jag