Publicerad 2015-05-26 14:57 av isgrim




När du inte kollar så rör sig väggarna närmre

emotionellt avtrubbad och helt tom igen
då blir knarket den enda utvägen
och självföraktet min enda vän

självömkan är mitt heroin för sorgen är mitt dopamin
och det finns ingen medicin mot ett brustet hjärta

och jag går ner på gamla gator med gamla ansikten
tills jag kravlar fram i mina minnens rännsten

och nånstans där på marken så svartnar allt
och allt som varit så varmt känns plötsligt så kallt
för jag svär att jag letat överallt

under svarta stuprör och över gråa betongplattor rinner tårarna ikapp regnet





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren isgrim med Poeter.se id #45442 innehar upphovsrätten