Två personer träffas i en park och börjar språka med varandra. De känner inte varandra utan och innan utan är lätt bekanta bara, emedan de råkats på en fest på arbetsplatsen för en tid sedan. Som möjligen framgår av samtalet kan du som läsare kanske förstå att texten är tämligen ny. Men den har ett bäst före datum.
- Han var livsfarlig.
- Vem?
- Stefan Stollin.
- Vem är det?
- Var.
- Var då?
- Han.
- Vem?
- Stefan.
- Vem sjutton är Stefan?
- Stefan Stollin.
- Vem är det?
- Var. Stalins okände bror.
- Vem vet det?
- Ingen.
- Vet ingen det? Är du ingen?
- Numera vet folk inte.
- Numera?
- Inte ens då faktiskt. Särkskilt inte då.
- Om han nu var okänd...
- Precis.
- Hur vet då du?
- Precis.
Mer av samtalet gick inte att höra eftersom de där båda försvann ur hörfältet och resten blev till ett lågmält mummel. Så kan det gå när du försöker dig på att avlyssna folk i allmänhet och sådana tokar i synnerhet.
När du inte längre kunde höra vad de sade till varandra drog du en suck av lättnad eller besvikelse och gick åt ditt håll och därmed även ut ur den här historien. Solen som förut lyst så fint och värmt upp luften höll på att gå i moln och en hund hördes skälla på avstånd. En ekorre kilade uppför stammen till ett träd men något regn kunde varken ses till eller höras falla, inom en vid omkrets av trädets stam. Det var inte någon direkt kylig eftermiddag, men mot kvällen skulle färjan från Helsingfors lägga till vid Londonviadukten som så vanligt är i Stockholms stad.