ibland vi tror att nuet dödar
vi vågar inte stanna
vi tittar efter närmsta utgång
börjar springa allt vi kan

vi talar inte kroppens språk
vi blir rädda när det kittlar
vi tror att vi ska stupa
när något rusar genom våra ben
när det kryper i artärerna
vi tror att döden närmar sig
så fort hjärtat accelererar
och blodet kräver mera syre

men hur ska vi någonsin få veta
vad den hisnande känslan vill berätta
om vi inte stannar i den

vi måste lära oss att skilja
på när vi spritter
och när vi spricker

vi måste våga stirra
tills våra ögon krossas
vi måste våga hålla händer
tills vi tror de är våra egna
vi måste smaka på pastillerna
tills våra munnar blir till öppna sår

för om vi aldrig faller
kan vi heller aldrig fångas