jag hade gått omkring ett tag och letat efter SJ:s jävla biljett fanskap! nej, jag var inte sur alls... men var i inte stor, men ändå märkbar tidsnöd. Nästa tåg går... tar fram mobilen... varför? den har inga svar... bara en dum display...
Jag går fel, och dem säger att detta är (jag kommer inte ihåg) och att SJ ligger längre åt nästa höger och ner en våning.
jaja, man blir sällan förvånad. Att man är ute och cyklar alltså. Kanske det är därför cykling lockar så? hm... låt oss inte anta för mycket här! iaf. Jag står där ibland miljoner andra människor. Medparten lite stressade, lite bittra, lite irriterade, JA VANLIGT JÄVLA FOLK! In kommer han kändisen, Pontus någonting... han lägger mer vikt på sitt utseende än vad en utseendefixerad brud gör... Nåja, det funkade för honom. Han tränger sig före. Och han är ju viktigare än alla andra så det gör ju inget! "hej, ursäkta... kan jag bara smita emellan här" ja, mannen det har du ju gjort hela livet så varför inte fortsätta, det funkar ju uppenbarligen "jag ska med det där tåget" han pekade på biljetten. Hon blev överförtjust över att få hjälpa honom. Tänka sig hon! En kändis, på hennes station! Vilken röta... Sedan stördes tankarna av att jag hörde något
"MEN VAD GÖR DEM HENRY? VAD GÖR DEM?" tja, dem är väl ute och cyklar som alla andra tänkte jag
"MEN VAD GÖR DEM HENRY? VAD GÖR DEM?" nu kände jag mig tvungen att se efter. Där stod en tanig liten man, runt fyrtio fem år. Huvudet kortare än mig. orangefärgat tunt och spretigt hår... orange skäggstubb... två par förtvivlande ögon. "MEN ÅÅÅ, VAD GÖR DEM MED OSS HENRY? VAD GÖR DEM?" jag såg ingen Henry, jag såg ingen alls, jag såg bara honom... då gick det uppför mig. Mannen var galen! Osis för honom...
"ÅÅÅ INRIKES... ÅÅÅ UTRIKES..."
fick i ett svagt ögonblick lust att skrika BOMB, eller TA BETÄCKNING, eller något som kräver drastiska återgärder. Då hade han verkligen fått något att oroa sig för, MEN jag kan tyvärr inte vara så elak. Det är moraliskt som det skiter sig för mig. Tycker det är vansinnigt kul, men känner mig som en påse, ny bajsat hund bajs efteråt. Och det är ingen hit, tillåt mig att bara säga det. Okej, så Henry här kommer inte gå någonstans. Han kommer inte komma någonstans på hela dagen. Han kommer stå här tills dem stänger... fortfarande undra varför det står UTRIKES och INRIKES. Det gör inte honom till en dålig människa, men det sätter honom i kategorin handikappad. Och då hamnar han i kategorin, får inte driva med. Och det gör jag inte. Är bara transparent. Man måste få störa sig på något man finner irriterande. Han hade ett vitt munskydd under hakan. Där hjälper den dig inte alls, tänkte jag. Jag tror inte han såg mig alls. Trots att han var en meter bakom mig. HAN SÅG BARA TAVLAN. Och tavlan var helt obegriplig för honom. Den var lite lurig för mig med. Det var olika nummer för inrikes och utrikes. Och dem verkade inte följa någon direkt nummerordning. Men när mitt nummer dök upp, så visste jag iallafall att det var min tur...
min tur kom, jag lämnade mannen bakom mig, folk massan svalde honom, fast bara nästan...
jag kom till luckan, eller båset, eller fan! Är det så jävla noga!!! jag bara undrar?
"hej, tåget ifrån Göteborg var försenat, så dem sa att jag skulle få åka med nästa tåg mot Sundsvall."
"okej, får jag se biljetten"
jag visade den på min mobil, i samband med legitimation. Då ur sållet av folk, tusen, miljoner, miljarder av förväntningar och förhoppningar, och besvikelser och rädslor... och ren och skär tristess.. hörde jag honom bröla ännu högre...
"MEN VAD GÖR DEN HENRY? VAD GÖR DEM?" han vart nu ännu mer desperat... och jag kunde höra snyftningar... Hon slutade titta på mig och liksom lutade sig för att se över axeln. Några killas stod och skratta åt honom...
"Han stod bakom mig förut" sa jag.
"aha," sa hon. Sedan lät hon det vara. Knappade lite och sedan sa hon...
"Nästa tåg går om en timme från plattform 17" och skruvade skärmen åt mig så jag skulle kunna se... "där ser du" det gjorde jag inte men jag nickade som om jag sett precis det jag behövde se... "du kommer få ett sms strax som bekräftelse" precis då surrade min mobil till och avbröt henne
"Aha det är säkert det" sa jag "jajamän, där är det" jag visade för henne, tror inte hon han se men hon sa "Så bra, då så..."
"japp tack för hjälpen" sa jag och vinkade lite med handen, som att förtydliga det jag precis sa. Sedan gick jag i väg. Henry hade tystnat... jag tittade efter honom... vart har Henry tagit vägen?