Huden har ögon som aldrig blinkar
Luktsinnet lyssnar till blå dofters vingslag
Öronens händer smeker världens röster
Ögons pupiller dricker ljus och mörker

Den ack så röda tungan
vädrar ständigt tröst i luften.

Bortom dessa sinnen
gömmer sig ett hav
som kan flyta eller stelna
likt björkens söta sav.

Vätskan känner minsta darrning
från människornas andning
deras puls och deras lyster
deras ljud och tystnad.

Detta vatten känner även existensen
dess areal och vassa gränser
ifall omgivningen är likgiltig
eller lever slumpmässigt.

Då börjar sinnena ge upp
var för sig eller i grupp

huden blir till stål

ögat blir ett hål

en viskning blir ett vrål

munnen blir ett sår

en doft av människor på bål

sängen blir en bår

inget återstår.